Om du skaffar Cibele, gör dig redo på en timme tråkigt berättad ointressant historia som inte engagerar och gör att du ångrar att du inte valde att spela Life is Strange istället.
Cibele är inget spel – det är en illa berättad ”min historia” förklädd till ett ”spel”. Jag fick med det när jag köpte en bundle med betydligt bättre storydrivna spel, så som jag ser det betalade jag inte pengar för det – jag betalade med den tid som gick åt när jag tog mig igenom det. Det 64 minuter av mitt liv som jag aldrig får tillbaka.
I korthet kan man sammanfatta Cibele som en berättelse om en naiv och ännu icke desillusionerad nittonårig ung kvinna som lär sig om verkligheten på ett tråkigt sätt. Det är en ”sann” historia som skaparen, Nina Freeman, har ältat sen dess och det märks att hon fortfarande är bitter över det när hon och några kompisar valt att berätta historien ensidigt sex år senare. Men jag går händelserna i förväg…
När du startar spelet möts du av en titelskärm i pastellfärgernas tecken. Babyblått och babyrosa i några olika nyanser utgör större delen av paletten här precis som ALLT i resten av den här sörjan, men det som får dig att vilja skynda vidare är Musiken, som från början består av två toner som med varierande mellanrum stör ut varandras ljud och skapar en perfekt shit storm för dina öron, och det är innan det dyker upp en melodi med samma glasorgel-ljud som skapar fler fas-störningar och gör det ännu värre.
När du valt att börja spela får du veta att den här berättelsen börjar 18 februari 2009. Det presenteras med vit text mitt på en i övrigt helt svart skärm. När den väl försvinner får vi se en person som sitter vid en dator med ryggen mot kameran. *klipp* Kameran börjar vid låret på personen, som är klädd i rosa trosor med figurer på och en långärmad t-shirt med och panorerar uppåt, och passerar axlarna och- *klipp* ARGH! En plötslig närbild på Ninas ansikte i nästan halvprofil. *klipp* Ungefär samma sak, fast utzoomat, och kameran är lite nedanför skrivbordet, precis intill hennes musmatta. Allt detta ackompanjerat av en ”drömsk” musik bygd med midi-ljuden Warm Pad och Synth Bass [minns inte vilken siffra]. Hela videosekvensen är 14 sekunder lång (videofilerna ligger i installationsmappen och är inte omkodade på något sätt), och räknar man in tiden med texten går 29 sekunder åt till ett intro som säger exakt ingenting.
Jag gör antagandet att Ninas utstyrsel ska visa på två saker:
1. Hon är en gamer och tycker att det är onödigt att ta på sig obekväma byxor om hon ändå bara ska sitta vid datorn.
2. Hon är barnsligt naiv och oskuldsfull i sina trosor med gulliga figurer på. Det faller dock ganska platt när hon istället för att faktiskt spela nånting sitter och ska låtsas spela. Dessutom misslyckas de att skapa illusionen att den då 25-åriga Nina, som ser äldre ut än så, spelar en 19-årig version av sig själv.
Nu är det dags för spelaren att själv bygga ihop lite bakgrund till historien. Genom att gå igenom bilder och texter i filer på Ninas pastellfärgade skrivbord. Du kan självklart direkt klicka på ikonen längst ner till vänster, som är en pastellfärgad rosa kristall insvept i pastellfärgade blå dimslöjor. Den rosa kristallen smälter in i den rosa bakgrunden, men det är bara ett av många dåliga val när det gäller designen i det här så kallade spelet. Men om du går vidare med spelet utan att snoka blir historien ännu mer meningslös. De flesta bilderna verkar vara från den tiden runt 2009, med en del äldre bilder och några uppenbart nytagna för att vi ska känna igen Cibele-versionen av Nina. Bilderna har i det här läget ingen betydelse för berättelsen, till skillnad från chatt-loggarna och alla andra texter, som faktiskt tillför något i att bygga upp en av världens tråkigaste och intetsägande karaktärer i ett spel. Visst, spelet ska vara baserat på en verklig händelse, men för att engagera spelaren eller publiken brukar den sortens berättelser tweakas lite för att göra berättelsen lite mer intressant, så att det känns som att det finns en anledning att fortsätta. Cibele missar den lilla detaljen, och när du gått igenom allt på Ninas skrivbord har du inte stött på någonting som gör dig mer intresserad. Det är snarare så att du klickar på ikonen för spelet i spelet, Valtameri, för att det kanske kan vara engagerande på något sätt.
När du klickar på ikonen för Valtameri möts du, efter en artificiell laddnings-skärm, av en titelskärm för spelet, i pastellfärger som mest går i blått, med titeln i rosa och knapparna ”Play” och ”Quit”. Hur vet jag förresten att laddningsskärmen är artificiell? Avsaknaden av diskaktivitet är en bra ledtråd, och det faktum att det inte kommer en laddningsskärm och man väljer ”Quit” för att gå tillbaka till Ninas skrivbord. Musiken som spelas vid titelskärmen är för övrigt det mest intressanta såhär långt, och den är inte bra. Efter ett klick på ”Play” visas Ninas karaktär i Valtameri, Cibele, och du kan klicka på ”>login<”(sic!) för att börja ”spela”. I det här läget är det för sent att gå tillbaka och titta runt på skrivbordet, så jag antar att vi fortsätter. När spelet startar måste du ta emot en röstchatt med Ichi, den karaktär som spelas av en kille som Nina har förälskat sig i, och som är med i samma guild. Efter det kan du bara gå rakt uppåt och kolla på meddelanden från andra spelare i samma guild. Du kan ”svara” på dem genom att klicka på ”Reply”, och en fras från Nina dyker upp, sen får du vänta på ett eventuellt svar medan det står ”…”, precis som i verkliga livet, och den processen vill vi komma bort ifrån när vi väljer att spela ett spel, och konversationen är inte intressant heller. När du når till toppen av vägen kan du ”välja” mellan tre olika portaler för att komma vidare, men alla tar dig till samma ställe, en pastellfärgad undervattensvärld där du springer runt på ett pastellfärgat rosa korallrev och attackerar pastellfärgade rosa och blå fiender. Men du måste jaga Ichi och attackera samma fiender för att bossen ska komma fram någon gång ibland tills den är besegrad, annars kommer Ichi tjata på dig att följa med tills du hittar honom och attackerar samma fiender. Det finns ingen fara i det här, för din karaktär tar ingen skada på något sätt. Och hela tiden har Nina och Ichi en ointressant och pinsamt dåligt skriven dialog, som dessutom är uppdelad för att spelas allt eftersom du tar dig framåt i spelet, men det är inte bra klippt, och det blir inget bra flyt, även om du spelar spelet som de vill att du ska spela det. Och ibland fortsätter dialogen ändå, även om du inte gör någonting.</br> Hur lång tid det tar innan bossen flyr varje gång den dyker upp beror på hur långt dialogen har kommit, så när dialogen är klar så kommer inte bossen fly innan den blir besegrad. Innan vi har nått dit har Ichi och Nina skickat selfies till varandra, men Nina är inte nöjd med sin, så när Ichi säger att han vi få en bättre bild säger hon att hon bara ska ta bilden först.
Filmdags igen, där Nina tar fram en saftig systemkamera för att ta några selfies i underkläder. Synd bara att kamerans objektiv är så tungt att de inte kan dölja att den tippar framåt och kommer missa henne när hon ställer den ifrån sig för att posera för bilden. Det är nog den mest aviga filmen i spelet och den gör dig inte mer vänligt inställd till den tråkiga bilden Nina målar upp av sig själv.
Två månader senare, 13 april 2009, och vi är tillbaka på skrivbordet på Ninas dator.
Här tröttnade jag på min andra genomspelning som jag gjorde i syfte att skriva den här texten, så vi hoppar 45 minuter framåt till slutet.
Nina och Ichi bestämmer sig för att träffas IRL och det slutar med att de ligger med varandra. Nina, som under spelets berättelsens gång har förälskat sig i Ichi frågar honom om han älskar henne och han säger nej. Allt slutar när de skiljs åt på gatan utanför hennes lägenhet.
Ett tips för den som vill berätta en verklighetsbaserad slice of life-historia – skala bort allting som inte är nödvändigt för att ta historien från start till slut. Basera gärna utfyllnaden du lägger till efter det på verkligheten, men återge den inte rakt av, utan korta ner det och ge det detaljer som gör den larger than life.
Vi behöver inte vanlig grå vardag och utdraget kallprat mellan personer som känner varandra, det har vi nog av i vårt eget vanliga liv.
Om du vill spela ett faktiskt spel där det berättas en historia och du påverkar vad som händer genom olika val som du gör några gånger med stora mängder läsning mellan dina val, och det finns någon poäng på något sätt med berättelsen skulle jag föreslå någon typ av VN (Visual Novel). Fram till för några år sen var det en genre som var huvudsakligen japansk, men allt fler VN skrivs direkt på engelska, och de är minst lika konstiga, som Hatoful Boyfriend, där du spelar som en människa som hamnat på en internatskola för begåvade fåglar. Precis som väldigt många VN som nått ut från japan är det även en Dating Sim, men utan den obligatoriska mjukporren. Den första VN/DS som jag stötte på när jag som hormonstinn tonåring letade efter spel på sidor med warez, gamez och abandonware var True Love (aka TrueLove95), som ofta klassas som ett rpg eftersom det innehåller många rollspelselement. Det är även fullt möjligt att spela igenom utan att se en enda mjukporr-scen, men det kräver att du aktivt gör de valen.