Uppföljaren till det horribla The Legend of Kyrandia: Book One – Fables and Fiends är en helt annan upplevelse.
Borta är det oändliga planlösa vandrandet mellan nästan identiska skogar, borta är Brandon med sin sölighet som gjorde att en snigel kunde springa cirklar runt honom, borta är de tillfällen då du klickar på något ofarligt och dör utan anledning, och tack och lov ingen labyrint som tar upp större delen av speltiden.
Någonting som dyker upp i det här spelet som saknades i föregångaren är humor och framför allt ledtrådar till hur man klarar av de hinder som kommer i ens väg.
Råkar du väcka en jätteråtta som somnat i en grotta du behöver komma längre in i, och råttan är arg för att han trodde att hans svans var en orm när han blev väckt? Vad händer om vi blandar en trolldryck som skapar en orm-illusion och använder på surpuppan? Han flyr så snabbt hans ben kan bära honom.
Det är inte många skärmar som det inte är något särskilt med, var sig det är andra figurer eller saker som händer, och det är inget problem om den passar in naturligt i miljön runt omkring, vilket den gör. Ett tidigt exempel är ett vägskäl som tar Zanthia till två helt olika platser, och den fyller den funktionen och är så omsorgsfullt ritad att det inte gör någonting att det inte händer någonting där, det är snarare en liten vila från resten av skärmarna, för det händer något på nästan varje skärm.
Jag kommer uppdatera den här sidan allt eftersom jag spelar vidare, och när jag fått svar från några som jag mailat om att använda deras screenshots från spelen kommer det bilder också.
Spelet är väldigt tydligt uppdelat i olika delar och det är ingen risk att du bär runt på skräp hela spelet igenom utan anledning, eftersom Zanthia tappar allt eller nästan allt när hon kommer till nästa plats. En del saker, som flaskor, behövs en eller två av i varje del av spelet, men även om Zanthia blir av med sina flaskor, till exempel när hon landar i en höstack efter att ha fått lift med en drake, så finns alltid en eller två flaskor tillgängliga i närheten.
Den överlägset tråkigaste delen i första spelet var att leta sig igenom labyrinten i vad som kändes som en evighet, och lyckligtvis finns ingenting sånt, och de gånger spelet kräver att du backar tillbaka är få och då är det oftast en så kort bit att det inte gör något. I första spelet behövde du samla en massa ädelstenar också, som dök upp på slumpmässiga platser på någon av alla skogs-skärmar, och det finns en samlar-del här också, men den är kort, avgränsat till några specifika skärmar och är över på några få minuter.